Den förre AMF-chefen Christer Elmehagen verkar trots allt inte riktigt komma undan. Nu avslöjar SvD hur han genomförde flytten av sina privata pensionspengar strax innan bolaget genomförde sitt återtag.
Flera AMF-anställda reagerade och ifrågasatte flytten av pengarna med hänvisning till att det var särskilt omoraliskt när de vanliga AMF-kunderna skulle göra stora förluster. Trots detta insisterade Elmehagen och lyckades få med AMFs chefekonom på en överföring som luktar "insiderhandel" och vänskapskorruption lång väg. Men Elmehagen går ut hårt: Ren och skär lögn! utropar han i bland annat Aftonbladet. Det ska bli riktigt intressant att få veta mer om hur det egentligen gick till när pensionsavtalen klubbades igenom.
Hela systemet med mångmiljonbonusar är bisarrt. Bonusar leder till ett ökat risktagande och denna typ av kompisbelöningar leder knappast till ett långsiktigt strategiskt agerande för företagens bästa. Det visade Uppdrag Gransknings utmärkta program i mars som på ett tydligt sätt lyfte fram hur till och med statliga bolag, med moderatledda regeringens stöd, utbetalat enorma summor till svinrika vd:ar och andra högbetalda chefer - trots att företagen misslyckats totalt med att, exempelvis, skapa vinster för enskilda pensionsparare. De belönas alltså trots att deras verksamhet har vållat småspararna påtagliga kostnader, försämrat deras pensioner, krympt deras marginaler. Kort sagt: bidragit till ökade klassklyftor.
Bonusfrågan handlar inte bara om att hushålla med företagens och aktieägarnas resurser. Inte heller kan frågan begränsas till etik och moral (dvs att det är omoraliskt att en liten klick människor belönar varandra på detta halvkorrupta vis). Det är också en fråga om rättvisa, om fördelningsprinciper i samhället.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment